torsdag 2 juli 2009

I have done the deed

Gôtt. Det jobbiga mailet är nu skrivet. Jag kommer nog inte få ut så mycket av svaret, absolut inte så mycket som jag vill få ut av det, men att skriva mailet var mer en principsak. Om man inte ger mig det jag förtjänar så tänker jag inte hålla käften om det. Oh, no! Då har man missuppfattat hela min karaktär. Dessutom är jag långsint. Sjukt jävla långsint. Har jag sagt det? Jo, det har jag nog. Nobody puts Baby in the corner, liksom (ehe...).

Dags för en bokstavlig kalldusch, sedan lite läsning och därefter sovdags. Imorgon blir det seminarium om heteronormativitet och sedan klassfest på kvällen. Kul! (förresten. är det inte märkligt att alla antas vara heterosexuella? att man är heterosexuell tills motsatsen är bevisad, eller något? att man aldrig behöver säga till folk att man är hetero när man som homosexuell alltid måste säga det? that's what we call den heterosexuella matrisen!)

/Hannah (vem lade märke till shakespearereferensen!?)

4 kommentarer:

  1. Det är inte det minsta konstigt att man antas vara hetero, eftersom det är normen. Det är normalt. Så länge någon tillhör en minoritet i samhället så avviker man från normen, man är onormal. (Jag vet att ordet "onormal" har dragits i smutsen, men så bör det inte vara. Att vara normal innebär att man följer normen. Onormal att man avviker från normen.)

    Låt oss säga att vi antar att alla tycker om glass. Troligtvis gör en majoritet det. Då är det inte konstigt att alla utgår från att alla tycker om glass. Det är således onormalt att inte tycka om glass. Det är personen som inte tycker om glass som "får stå till svars" när det bjuds på glass.

    (Notera att det är en löjlig jämförelse, men så länge inte en majoritet är hbt-personer så kommer normen alltid att vara heterosexualitet, på samma sätt som det är normalt att tycka om glass ändå till "vi" är i minoritet.)

    SvaraRadera
  2. Jag förstår hur du menar, det är trots allt så de flesta tänker. Men jag kan också förstå att folk närmast stör sig på att så många bara antar att man är hetero, när man kanske inte är det. Ok att man antar att det är störst CHANS att man är hetero, men inte att man absolut är det om man inte säger något annat eller bevisar motsatsen på något annat sätt. Förstår du hur jag menar?

    SvaraRadera
  3. Vi kommer alltid att göra stora antaganden om alla vi träffar. En av dem är att de är heterosexuella. Går de i pride-paraden eller du träffar personen på en gay-bar antar du att den är homo eller bi. Och du säger att det är så de flesta tänker, jag tror inte ens att man tänker på det. Det kommer instinktivt, undermedvetet. Det är ju knappast som om man tänker att varje person man träffar är hetero. Du lär heller inte tänka på det. Du tänker väl inte "Ja, den här personen är antingen hetero, homo, bi eller asexuell. Allt är okej!"

    Jag förstår vad du menar, att man inte borde behöva hävda sig bara för att man tillhör en minoritet. Man ska inte behöva stå till svars för vem man är, man ska få vara den man är. Men så länge man tillhör en minoritet kommer man att vara tvungen att stå ut med att man faller från normen, att vara normal.

    (Sen kan jag ju lägga till, om någon nånsin skulle tvivla, at jag inte har något som helst emot hbt! Men jag tycker det är intressant att diskutera, och jag vill oxå ta tillbaka ordet "normal" till vad det betyder :)

    SvaraRadera
  4. Jag måste erkänna att jag är en av dem som inte gillar ordet "normal" så mycket. Jag föredrar "enligt normen". Ordet "normal" har trots allt blivit ett ord som står för det de flesta kanske är, men också det samhället tycker att man BORDE och SKA vara, vilket kan vara jobbigt för de som inte är "normala", utan då "onormala". Vem vill bli kallad onormal? Då tycker jag bättre om ordet norm som ändå beskriver det som råkar vara mest vanligt i samhället.

    Jag tror helt enkelt att vi får nöja oss med att vi har olika åsikter här! ;)

    SvaraRadera