Trött på't

Gud, vad avundsjuk jag är på alla människor som har ett fungerande band. Det hade ju inte varit fel, om man säger så. Det har jag velat ha sedan jag var 10 bast och startade band med mina fyra bästisar (vi tänkte bli nya Spice Girls, med andra ord skulle vi bara sjunga och dansa, inte skriva låtar eller spela något instrument). Vi ringde till och med till någon skivbolagssnubbe och sjöng för honom (I'm not kidding!) direkt i telefonen. Han bara: "Eh...jaha. Det lät ju bra. Men ni kanske kan skicka in ett band?". Och då kommer vi till det som alltid händer när jag (eller någon annan) får en sjukt bra och fjärilar-i-magen-spännande idé; folk är plötsligt inte lika intresserade längre. Det var en kul idé, men det blir inget av den, liksom. Så är det alltid. Alltid. Det är alltid jag som vill mest, även om det inte verkar så i början. Och det är alltid jag som blir mest besviken. Varenda jävla gång.

Jag har fått för mig att det är svårare för tjejer att hitta band. Jag tycker att det är ganska uppenbart (såvida jag inte suger? men då vore det konstigt att Morgan lät mig sjunga på alla de där tillställningarna när jag var yngre!). Det enda folk vill ha sångerskor till är antingen dansband, coverband eller för att sjunga hemska operaliknande refränger i någon ännu hemskare rapcorelåt. Jag mår dåligt bara jag tänker på det.


Om jag hade varit bättre på att spela gitarr så hade jag nog försökt lite mer solo, vilket jag ändå har tänkt göra (trots att jag är kass, alltså). Jag tänkte göra en Lily Allen och försöka hitta fans på internet först och främst. Men frågan är om det någonsin blir av? Fast det måste det. Det är min största dröm, som jag har haft så länge jag kan minnas. Man kan väl inte ge upp en sådan dröm vid 23? Då kan man lika gärna gå i graven direkt.

Välkomna till klagomuren förresten!

/Hannah