Mötet med John B

Igår eftermiddag satt jag och pluggade på SoL medan jag väntade på Cecilia som var och pratade med en lärare om ett projekt. Där sitter jag och pluggar bad guys till tentan och så dyker en kille upp och tittar på mig och nickar. Jag halvlog lite för att inte verka otrevlig, men fortsatte sedan att läsa. Av någon anledning sätter sig människan ner mittemot mig. Mitt svenska jag börjar direkt kolla runt mig och ser att det finns flera andra lediga bord och stolar. Märkligt.

Människan börjar prata med mig. Han skakar hand med mig. Han presenterar sig som John. Han talar engelska. Jag gissar för mig själv att han är utbytesstudent från Indien eller något liknande. Han säger att han kommer från Bangladesh. Han talar mycket lågt och jag får flera gånger be honom att upprepa vad han säger.

Jag är så chockad av hela händelseförloppet att jag bara fortsätter att artigt svara på hans frågor. Han frågar om hur jag bor. Ordet "friendship" dyker upp ett flertal gånger. Han vill vara vän med mig. Var det min pojkvän jag bodde ihop med? Jaha, men vi kan ju vara vänner!

John från Bangladesh vill plötsligt ge mig sitt mobilnummer. Jag tänker att det kan jag ju ta, bara för att vara artig (jag är för snäll för mitt eget bästa!). Då kommer det. "Call me now so I get your number!". Då känner jag mig plötsligt väldigt tveksam och frågar om jag verkligen ska ringa honom nu. Jodå, det vill han. Jag tvekar i några sekunder, men jag är fortfarande så chockad av att en människa faktiskt kommer fram och frågar om jag vill vara hans vän bara sådär, så jag gör det faktiskt. Jag ringer en helt främmande människa från Bangladesh för att han ska få mitt nummer.

Han säger till mig att jag kan ringa honom nästa gång jag är på SoL, så vi kanske kan träffas. Halvt desperat försöker jag förklara att jag är på SoL ofta, men att jag bara är där för att plugga och då bara med vänner som pluggar samma ämne som jag. Sedan nämner jag att jag har väldigt mycket att göra fram till sommaren med en massa tentor och allt (det är ju sant!) och att jag inte har så mycket tid över till annat (det är ju också sant!). Han tycker ändå att vi borde ta en fika någon gång och jag kan inte annat än att vagt hålla med.

När jag inser att människan har snudd på lurat till sig mitt nummer börjar jag känna något som liknar panik och jag börjar därför samla ihop mina grejer samtidigt som jag säger att jag måste gå och träffa min vän. Han säger flera gånger att han vill att jag svarar ifall han ringer. Och att han vill att jag svarar på sms. Han säger det inte på något tydligt aggressivt eller hotfullt sätt, han är lugn och sansad. Och skum. Mycket skum. Jag skyndar mig därifrån till läraren som Cecilia är och pratar med.

Jag vill inte träffa honom igen! Jag vill inte vara hans vän! Han är säkert världens snällaste människa, men han var lite för skum. Lite creepy sådär. Och jag som svensk vill ha mitt "personal space" för mig själv. Man blir inte vän med mig genom att plötsligt närma sig mig och direkt fråga om det. Så funkar det inte i min värld. Är jag en dålig människa då?

Om han ringer kommer jag nog inte svara. Om han sms:ar kommer jag kanske svara och säga att jag inte är bekväm med att träffa vänner på det här sättet. Varför, varför, varför var jag så dum och lät honom få mitt nummer?! Nu efteråt har jag ju kommit på tretusen olika saker jag kunde ha sagt istället ("min pojkvän är biffig och svartsjuk", "jag ger inte ut mitt nummer till total strangers", "jag har svininfluensa" etc. etc.).

Yes. Jag känner mig jättedum. Men jag tror att jag har lärt mig något av det här; lämna aldrig ut ditt nummer till främlingar (detta var visserligen något jag trodde att jag visste, men nu har jag lärt mig det the hard way!).

Anna och Johanna; fina vänner som jag träffade på ett normalt sätt.

Den här händelsen fick mig att komma ihåg en annan traumatisk upplevelse som skedde för en massa år sedan. Anna, Johanna och jag var i Göteborg och shoppade. Av någon anledning satt jag på en trappa utanför en butik och väntade på de andra två som var inne i butiken och shoppade. Plötsligt dyker en svart, muskulös, ja, rent ut sagt biffig man i 35-årsåldern upp och frågar med låg och djup röst: "Do you want a black friend?". Spontant kändes det som att han raggade på lilla mig (jag var kanske 15) och jag stammade fram ett "no, thank you, I already have friends"!

Ja. Ni kan skratta åt mig nu (om ni ens orkade läsa allt). Jag vet inte varför utländska män som vill ha vänner dras till mig. Kanske för att jag ser ut som en lätt match, en tjockis utan vänner, eller kanske för att jag ser sjukt snäll ut (vilket jag uppenbarligen är, i alla fall precis när det händer). Ja, jag vet inte.

Nu får det vara nog. Snabbgenomgång av det viktigaste som hänt idag; tentan gick helt ok!

/Hannah (5 dagar utan godis)