Idag började jag en ny kurs. En fransk litteraturkurs på 7,5 högskolepoäng som heter La femme dans la littérature française (kvinnan i den franska litteraturen). Med andra ord ska vi särskilt analysera kvinnans roll i olika franska litterära verk. Den här kursen passar mig perfekt eftersom jag gillar franska, litteratur och genusfrågor.
Nu till saken. Min lärare sade lite märkliga saker idag. Jag visste sedan tidigare att hon inte vill kalla sig feminist, utan hellre humanist. Bara den här saken tycker jag är lite löjlig. Jag tror det handlar om att man inte vågar kalla sig just feminist. För då är man en manshatande, ful och kanske lesbisk kvinna (ja, för det vore ju hemskt att vara lesbisk! not). Enligt många män och till och med många kvinnor. Jag tror att många kvinnor är rädda för att kalla sig feminister för då står de plötsligt på fel sida. Då är ju männen fienden. Eller hur var det nu?
Tänk om folk kunde fatta att det handlar om jämlikhet? Vi vill inte ta ifrån männen deras toppositioner; vi vill dela dem med dem. Jämna ut det lite. Det handlar inte om att kvinnor ska ta över allt; det handlar om att alla ska ha chans att göra allt. Det handlar om att killar ska få vara sjuksköterskor om de vill, det handlar om att tjejer ska få vara chefer om de vill. Är det så svårt att förstå? Måste man (be)dömas efter sitt kön? Måste det vara förutbestämt vad killar och tjejer är och bör vara? Om nu alla killar gillar sport, är inte killen som hatar sport en riktig kille då? Feminismen går ut på att ifrågasätta könsroller och eftersträva jämställdhet och jämlikhet på alla plan. Det handlar om lika rättigheter. Varför är folk så ovilliga att ta in detta och att gilla detta? Man hade lika gärna kunnat säga att man inte tycker att folk med en annan hudfärg borde ha samma rättigheter som en själv. Det är ungefär lika smart.
Och om man är rädd att folk ska missförstå vad man tycker och tänker när man kallar sig feminist får man väl förklara det för dem. Och fattar de ändå inte så är de antingen ignoranta eller dumma i huvudet. Så är det bara.
Tillbaka till min lärare (ibland kommer orden som ett skyfall som inte går att stoppa). Jag höll på att smälla av när hon menade att feminismen var bra förr i tiden för att frigöra kvinnan, för att kvinnan skulle få rösträtt och så vidare, men att feminismen inte längre hade något att komma med, för nu har vi kommit så långt vi kan komma. Då trodde jag som sagt att jag skulle smälla av. Än mer förvirrad blev jag när läraren lite senare pratade om alla orättvisor som kvinnor fortfarande får utstå, till exempel lägre lön, att yrken där flertalet är kvinnor nedvärderas och så vidare. Människan sade ju emot sig själv! Hur kan man säga att feminismen inte har något mer att göra när dessa uppenbara problem fortfarande existerar? Jag får inte ihop det. Och jag förstår fortfarande inte hur man kan vara rädd för ett litet ord. F.E.M.I.N.I.S.T.
Skyfall, som sagt. Tack för mig.
/H
Helena och Johanna kom först.
Bordet var dukat och maten var framme.
Vi var hungriga och väntade på Erica. Här demonstrerar Helena hur jobbigt det var att vänta.
Johanna blev så hungrig att hon till slut ringde till Erica för att höra vart hon har tagit vägen.
Vi bestämmer oss för att börja äta innan maten kallnar. Här har ni min tallrik med pasta, spenatröra, lite sallad och vitlöksbröd.
Flickorna högg in utan en tanke på Erica.
Nämen, välkommen Erica! Kul att du kunde komma! (vi älskar dig ändå!)
"Hur många vill ha persikohalvor till sin glass?" frågade jag. Alla svarade ja. Här ser ni persikohalvor i finskålen.
Det blir ännu godare med lite "äkta" vaniljglass till.
När glassen var slut satt flickorna och tittade på Bones, mätta och belåtna.
Är det bara jag som tycker att det här ser livsfarligt ut!? Hur lyckades jag?
Finfina flickor: Helena, Johanna, Erica.
Värsta dukningen. 
Rykande och god!
Erica var glad.
Johanna och Helena drack öl.
Dramatiska Johanna.
Lika dramatiska Helena.
Ja, tyvärr är detta den bästa bilden på mig. Det är inte lätt att vara ful.
Efterrätten åts upp så fort att jag inte ens hann ta kort på den. Johanna gillade glassen.
Kvällen avslutades med lite hederligt kvinnogöra; Erica var världens sötaste och sydde på mina två lossade knappar på vinterjackan. Tack!
The Book of Lost Things står också med på min önskelista.
Fredrik är bara 4 månader men vill gärna försöka gå ändå.
Här håller han på att somna i min famn. Söto!
Jag älskar den här bilden!
Om man är trött kan man suga på tummen...
...och vips så har man somnat!
Höjdpunkten på dopet var när Fredrik började käka på prästens hand. Jag och Emelie kunde inte hålla oss för skratt.
Detta hade man inte sett i Eds kyrka i alla fall! En uteliggare som sover i en av kyrkbänkarna. Så är det med stadskyrkor.
Här har Fredrik precis fått en av våra doppresenter, nämligen en pärltavla med motiv Fredrik som David har gjort. 
Man blir trött av dop, presenter och ståhej. Här sover Fredrik hos sin fadder. Armbandet fick han i doppresent.
Fredrik brukar kallas för "ankläppen". Här ser man verkligen varför!
Finaste ungen i stan kan flyga också.
