lördag 10 april 2010

Det där med vikt- och matproblem (eller världens tråkigaste inlägg)

Ibland känner jag bara för att ge upp. Ibland känner jag bara för att äta det jag vill när jag vill. Men hela tiden gnager något i bakhuvudet; jag vill inte se ut såhär, jag vill inte känna såhär, det här är inte min kropp, hur kunde det bli såhär? Jag trivs inte med mig själv. Jag vill inte heller trivas med mig själv när jag ser ut såhär. Det kanske är fåfängt, men det är samtidigt en hälsofråga. Jag är livrädd att jag ska utveckla diabetes eller dö i förtid av fetma. Livrädd. Och det hela blir en ond cirkel. Man tröst- och stressäter och mår ännu sämre för att man äter en massa skit och sedan tröstäter man lite till and it goes on and on. Mitt förhållande till mat (och socker!) är inte normalt. Inte överhuvudtaget.

Jag önskar att jag kunde bli av med mitt sockersug. Och onyttig-mat-suget. Jag är sällan sugen på att ställa mig och laga bra mat, även om jag självklart gör det till slut (ibland, vilket är lite för ofta, tar jag tyvärr den enkla och dåliga vägen). Jag önskar att jag hade en sträng matcoach som analyserade allt jag åt. Jag önskar att jag inte behövde göra allt själv, eftersom jag gång på gång misslyckas.

Jag vet inte ens varför jag skriver om det här, varför jag babblar om mitt (mat)misslyckande. Jag är bara så trött på att vara vikt- och matfixerad. Jag orkar inte mer. Samtidigt vet jag att jag kan klara det om jag är tillräckligt motiverad. Det känns bara lite trist att jag har tränat i flera veckor utan att märka mycket resultat. Varför händer inget?

Jag har beställt ett par joggingskor som jag både kan jogga och gå i. Jag hoppas att de kommer snart. Med promenader/jogging borde det hända saker. Den här veckan har jag dessutom försökt att börja äta lite mer GI-inspirerad mat, även om det har gått sådär. Jag tänkte fortsätta med det nästa vecka. Hoppas att det går bättre då, för jag klarar inte av det här längre. Jag vill bara kasta alla överviktskilon åt fanders och må bra. Jag kräver inga mirakel eller ett 18 i BMI, men gärna ett BMI under 25 (jag vet att BMI kan vara väldigt missvisande för många, men jag tycker själv att det verkar stämma bra för min egen kropp). Jag vill bara känna att min kropp är min egen, inte någon främlings.

Jag känner redan att jag ångrar det här inlägget, men ibland måste man bara skriva hur man känner. Ni kanske inte känner igen er och då är det nog svårt att förstå. Om ni har några bra tips är det bara att kommentera inlägget.

Dags att göra något vettigt. Träna styrka, till exempel.

/Hannah

7 kommentarer:

  1. Ohh jag känner igen mig allt för väl. Men det är bara att satsa ordentligt, att man bestämmer att nu ligger det bakom mig och så ser man framåt... Ibland har man fallbacks, men det får man ha, bara man inte låter det sänka en.
    Jag har nu förstått, efter djupt analyserande av mig själv, att mina problem ligger i tanken och att jag måste förändra mina tankar för att klara mig. Det spelar den största rollen. Släng allt onyttigt i skåpen, börja om på nytt... och klandra inte dig själv när det går åt helvete. För det får det lov att göra ibland.

    SvaraRadera
  2. Ja, det handlar nog mycket om hur man tänker. Jag vill bara kunna leva normalt. Äta en tårtbit då och då, äta något gott till helgen osv. Men det är så lätt att det blir mer än så och då känns det "kört", trots att det inte alls är det. Jag hoppas att jag kan börja tänka om. Jag måste göra det.

    SvaraRadera
  3. prova med kromtabletter. det ska ta bort sockersuget!

    SvaraRadera
  4. Jag provade faktiskt kromtabletter för några år sedan och det funkade ok. Borde kanske prova igen?

    SvaraRadera
  5. ja gör det! :)

    SvaraRadera
  6. Jag har inga tips, men jag förstår dig och hejar på dig! Du är inte ensam :)

    SvaraRadera