Ibland känner jag bara för att ge upp. Ibland känner jag bara för att äta det jag vill när jag vill. Men hela tiden gnager något i bakhuvudet; jag vill inte se ut såhär, jag vill inte känna såhär, det här är inte min kropp, hur kunde det bli såhär? Jag trivs inte med mig själv. Jag vill inte heller trivas med mig själv när jag ser ut såhär. Det kanske är fåfängt, men det är samtidigt en hälsofråga. Jag är livrädd att jag ska utveckla diabetes eller dö i förtid av fetma. Livrädd. Och det hela blir en ond cirkel. Man tröst- och stressäter och mår ännu sämre för att man äter en massa skit och sedan tröstäter man lite till and it goes on and on. Mitt förhållande till mat (och socker!) är inte normalt. Inte överhuvudtaget.
Jag önskar att jag kunde bli av med mitt sockersug. Och onyttig-mat-suget. Jag är sällan sugen på att ställa mig och laga bra mat, även om jag självklart gör det till slut (ibland, vilket är lite för ofta, tar jag tyvärr den enkla och dåliga vägen). Jag önskar att jag hade en sträng matcoach som analyserade allt jag åt. Jag önskar att jag inte behövde göra allt själv, eftersom jag gång på gång misslyckas.
Jag vet inte ens varför jag skriver om det här, varför jag babblar om mitt (mat)misslyckande. Jag är bara så trött på att vara vikt- och matfixerad. Jag orkar inte mer. Samtidigt vet jag att jag kan klara det om jag är tillräckligt motiverad. Det känns bara lite trist att jag har tränat i flera veckor utan att märka mycket resultat. Varför händer inget?
Jag har beställt ett par joggingskor som jag både kan jogga och gå i. Jag hoppas att de kommer snart. Med promenader/jogging borde det hända saker. Den här veckan har jag dessutom försökt att börja äta lite mer GI-inspirerad mat, även om det har gått sådär. Jag tänkte fortsätta med det nästa vecka. Hoppas att det går bättre då, för jag klarar inte av det här längre. Jag vill bara kasta alla överviktskilon åt fanders och må bra. Jag kräver inga mirakel eller ett 18 i BMI, men gärna ett BMI under 25 (jag vet att BMI kan vara väldigt missvisande för många, men jag tycker själv att det verkar stämma bra för min egen kropp). Jag vill bara känna att min kropp är min egen, inte någon främlings.
Jag känner redan att jag ångrar det här inlägget, men ibland måste man bara skriva hur man känner. Ni kanske inte känner igen er och då är det nog svårt att förstå. Om ni har några bra tips är det bara att kommentera inlägget.
Dags att göra något vettigt. Träna styrka, till exempel.
/Hannah