Livsbeslutsångest

Jag blir så trött på mig själv. Ska det vara så svårt att komma på vad man vill göra här i livet? Jag var så nöjd över att ha kommit in i Uppsala, men nu har jag börjat tvivla. Ska jag bli gymnasielärare eller försöka få en doktorandtjänst för att kunna undervisa på högskola och universitet istället? Hur som helst ska jag läsa en masterutbildning först, frågan är bara vilken. Det känns som om framtiden ligger i en hatt i form av två små papperslappar och jag är så rädd att jag ska råka ta fel lapp och sedan ångra mig. Man har inte CSN hur många år som helst och man har inte all tid i världen. Jag fyller trots allt 24 i januari och det börjar bli dags att bestämma sig på riktigt nu. Om jag bara kunde få ett tecken, som den där gången när jag inte visste om jag skulle åka till Frankrike under mitt sista gymnasieår. Det var vid den här tiden tecknet kom. Det var så uppenbart att jag skulle åka, vilket jag aldrig skulle ångra nu, även om det är det svåraste jag någonsin har gjort. Det enda jag begär är ett tecken. Sedan kan jag sköta det själv.

Och imorgon får jag det ödesdigra översättningsbetyget. Och jag är helt säker på att jag får ett jävla G som kommer förstöra hela kursbetyget. Och det låter ju himla fjantigt och hysteriskt, men det är lite trist om man får VG i det mesta men ändå får ett jäkla G i slutbetyg på grund av en futtig översättningstenta och ett par futtiga, dumma jäkla fel som jag aldrig borde ha gjort från början eftersom jag kan bättre. Någon måste ha trollat bort mitt omdöme inför den där tentan. Blä.

Ångest var det.

Hoppas att ni mår bra, tralalalala.

/Hannah