Åh, vad härligt att man får lite pengar imorgon. CSN och en dryg tusenlapp i lön för mina transkriptioner. Me like! Jag ska köpa mina fyra sista julklappar imorgon. Jag vet ungefär vad jag ska köpa, så det känns bra.
Jag märker att jag har ovanligt lite läsare. Men så går det när man bara blajar om sina jäkla betyg och andra oviktiga skolsaker.
Idag har det gått sådär med uppsatsen. (gôtt att jag börjar med skoltjafset igen, eller hur!?) Jag har jobbat en del, även om det inte riktigt syns i själva uppsatsen. Jag har skrivit ungefär 11,5 sidor och borde alltså skriva 4-9 sidor till innan den fjärde januari. Det känns doable. Trots att det nog snarare blir 20 sidor än 15 sammanlagt . It's doable.
Jag pratade med mamma tidigare idag. Jag frågade henne om råd vad gäller min yrkesframtid. För henne var svaret självklart; jag borde försöka gå så långt som möjligt eftersom inget är bra nog om det inte är det högsta eller bästa man kan göra. Hon menar att jag tänker så. Finns det ett högre betyg måste jag ha det. Kan man bli något högre än gymnasielärare så måste jag bli det. Och jag behöver utmaningar och jag älskar att lära mig, vilket ett jobb på en högskola eller ett universitet skulle kunna ge mig. Det var mammas mening och jag måste nog erkänna att hon har rätt. Att hon känner mig väldigt väl. När hon sade allt det här kunde jag inte annat än att hålla med. Och nu är jag mer förvirrad än någonsin. Skulle jag tröttna på att vara gymnasielärare? Ja, jisses. Jag har ingen aning.
Ojojoj. Den här bloggen blir tråkigare för varje minut som går. Jag ska försöka hitta en sådan där kamerasladd imorgon så att jag kan bjuda på lite bilder i alla fall.
Vad ska ni bli när ni blir stora?
/Hannah
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar