torsdag 5 augusti 2010

Mitt eviga framtidsvelande

Jag velar och jag velar och jag velar. Framtidsångest. Beslutsångest. Jag har alltid haft svårt för att ta så stora beslut. De känns så slutgiltiga. Nu känns det som ett under att jag faktiskt lyckades välja en gymnasieutbildning till slut. Egentligen valde jag nog fel, men det blev ganska lyckat ändå. Den här gången funkar det inte lika bra att välja fel. Valet är mer slutgiltigt än någonsin. Varför måste det vara så svårt?

Jag hade nog kunnat fundera och grubbla hela livet om det här. Tänk, tänk, tänk. Pros and cons. Jag letar efter tecken eftersom jag inte klarar av att ta några beslut helt på egen hand. Kan ingen annan göra det åt mig? Jag lyssnar på andras åsikter och låter mig dras med i deras argumentation för eller emot något alternativ. Självklart har de rätt. Varje gång. Vad vill jag själv? Jag har ändrat mig så många gånger att jag inte vet längre. Jag har börjat undra om det inte är något allvarligt fel på mig. Ingen kan väl vela såhär mycket? Å andra sidan kanske jag inte ens har chansen att vela den här gången. Det får jag reda på idag eller imorgon. Om jag kan komma in på det där masterprogrammet eller inte. Då kan jag välja om jag ska satsa eller inte. Betala för ett dyrt prov eller inte. Men vill jag, vill jag, vill jag?

Jag vet inte. Eller vet jag?

/H

6 kommentarer:

  1. Jag vet inte, men det känns (när vi pratar om det) som att du egentligen vill gå Masters Programmet.. enda anledningen till att du tittar på lärare är för att det ger jobb mer säkert. Men egentligen är det plan B. Borde man inte försöka med plan A innan man går till plan B?

    Känns mest som att du i så fall ger upp utan att försöka. Eller har jag förstått fel och lärare är vad du verkligen vill bli? För jag får ändå intrycket att det är "the fall back plan".

    SvaraRadera
  2. Gymnasielärare är nog the fall back plan. Jag är bara osäker på hur mycket jag verkligen vill det andra. Helst vill jag ju bara sjunga, men det är lite svårare att utbilda sig till. Och så får man ångest för att beslutet är så stort på något sätt.

    Men om jag får chansen ska jag nog försöka gå masterprogrammet i engelsk litteratur. Det känns liksom som ett tecken. Och den utbildningen känns mycket roligare än lärarutbildningen.

    SvaraRadera
  3. du låter nästan religiös, hannah... tecken....hmm. jag tycker att ett fett jävla tecken är att du är grym. det räcker.

    SvaraRadera
  4. Hahaha, religiös! Det är jag i alla fall inte. Kanske lite spirituell för att jag inte orkar ta egna beslut! ;)

    Ok, du kanske har rätt. Jag är grym. Ska försöka intala mig det.

    SvaraRadera
  5. Håller med johanna, du är grym! Och du är otroligt, galet begåvad så jag röstar på masterprogrammet. Då får du nytta av och utlopp för ditt intellekt, plus att du har sett drömmande ut varje gång du har pratat om att du kanske ska gå det ;)

    SvaraRadera
  6. Ja, vi får väl hoppas på att de har några reservplatser då eftersom jag inte prioriterade rätt från början. Sedan måste jag ju få tillräckligt bra på IELTS-provet. Det är mycket som ska klaffa...

    SvaraRadera