Känslor

Den absolut värsta känslan jag vet är den när jag känner mig misslyckad. Och den känslan bor i mitt inre just nu. Mer eller mindre hela tiden. Allt känns deppigt och svårt och jag känner mig dålig på allt. Tröttheten och diskberget gör inte saken bättre. Och jag får som vanligt för mig att jag har eller snart kommer utveckla skörbjugg (men om man har ketchup på pastan får man väl inte det? eller? viskar en röst inom mig). Om en vecka kommer pengar igen. Som en gammal vän som alltid dyker upp en gång i månaden, alltid lika välkommen (eller som en gammal ovän, den röda, som alltid dyker upp en gång i månaden, lika icke välkommen). Då ska jag köpa en massa frukt. C-vitamin. För jag vill inte tappa tänderna.

Och denna jäkla framtid. Alltid ett orosmoln. Valde jag rätt? Borde jag välja om? Orkar jag? Hemska framtid, som alltid lurar längst bak i huvudet, men som alltid försöker hoppa fram och skrämma mig. "Ta mig om du kan!" skriker den. Och det finns flera. Flera framtider. Man måste välja den bästa, annars kommer den andra eller de andra framtiderna alltid spöka och man kommer ångra sig. "Varför valde jag inte rätt när jag hade chansen?" Finns rätt och fel ens? Åh, hemska, ovissa framtid.

Fast allt är inte svart eller ens grått. Ibland är det vitt. Som snö. Jag räknar dagarna. Som jag alltid gör när det är jobbigt. Snart är det jul. Julkulful och så vidare. Och jag tar ett djupt andetag så att jag inte behöver drunkna när jag dyker djupt ner igen. För snart ska jag upp igen och då är allt skimrande vitt. Is och snö och skönhet.

/Hannah