Mörkret

Jag har insett det nu. När det är becksvart ute blir också mitt humör becksvart. Mamma sade för längesedan att det bästa med mig är att jag alltid är så positiv och nu undrar jag ofta vart den där personen har tagit vägen. Fanns hon någonsin? Jag känner mig bara sur och gnällig och trött och deppig och så långt ifrån positiv en kan bli. Negativ. Negativitet. Svart. Becksvart.

Jag får för mig att jag behöver en resa till solen. Eller ljusterapi. Idag hittade jag något som heter Valkee; en stoppar ljuslurar i öronen (!?) och efter 12 minuters behandling varje dag ser allting ljust ut igen. Från ljusbrist till gott humör på 12 minuter. Kvacksalveri? Jag vet inte. Men jag skulle nog vilja prova. Det är bara lite dyrt att prova något som kostar runt 1800 kronor. Och frågan: om det är placebo kanske det ändå är värt det? Det viktigaste är väl ändå resultatet?

Jag vänder på dygnet. Jag sover för länge och jag missar självfallet flera av de få ljusa timmarna decembermånadens dagar så sparsamt erbjuder. 

Jag lovar mig själv att jag ska sköta om mig själv. Sova tillräckligt. Äta mer frukt och grönt. Gå till gymmet runt hörnet och skaffa ett kort och gå dit en stund varje dag. Det kanske är det jag behöver? Träning. Motion. Att endorfiner frigörs i denna ohälsosamma kropp.

Det är bara så obehagligt att inte känna igen sig själv. Ännu obehagligare är det att faktiskt känna igen sina värsta sidor.

Jag, jag, jag. Det var ett himla tjat. Hur mår ni i mörkret?

/Hannah