Det här är inte min kropp

Det här är inte min kropp. Den är någon annans. Jag letar under saknas-spalten i tidningen, men det är ingen som saknar en lite för stor kropp. Märkligt.

Hur kommer det här sig? Hur och när skedde detta? Var det när jag tröståt, stressåt eller hetsåt? Eller kanske bara när jag åt, för äta bör man annars dör man (det sjunger de i en asterixfilm).

Jag badade med min lillebror och han tittade lite skrämt på min mage och pekade. Du har sår där, sade han. Han undrade nog om något djur med klor hade klöst på båda sidor om naveln. Det enda skyldiga djuret var jag. Det blir så när man blir tjock, förklarade jag. Bristningar kallas det.

Och inget barn har vilat därinne. Bara fantasifoster ända sedan jag var liten och alltid önskade mig en lillasyster så fort jag såg en stjärna falla. Till slut fick jag en. Och nu är hon säkerligen lika kroppsmedveten som jag. Kanske värre eftersom mina tonår är förbi och hon har flera kvar. Man får aldrig vara nöjd. Även de smala måste kalla sig tjocka någon gång och gud förbjude att någon med hull är nöjd. Du kommer dö i diabetes eller få en hjärtinfarkt, det vet du väl. Ja, så säger de.

Jag avskyr när människor inte inser min storhet (nej, nu menar jag inte storlek), vilket betyder att jag avskyr mig själv. Många andra är inte tillräckligt bra för mig, men jag är inte heller bra nog för mig själv. Smalare, smartare, roligare, snyggare, häftigare... alla dessa komparativ som man suktar efter.

Och mina vänner blir arga på mig när jag nedvärderar mig själv och jag känner likadant när de gör detsamma. Men något säger mig att jag är värst. En gång sade en vän att hon kände sig illa till mods när jag skämtade elakt om mig själv. Jag var ju bara rolig. Eller var jag?

Och varför får utseendet alltid vara nummer ett? Och, ännu värre, varför bryr jag mig ens? Jag ignorerar det ibland, jag försöker älska mig själv, hela mig, men jag blir hela tiden påmind om att det är fel att älska sig själv. I alla fall om man är kvinna.

Det här är inte min kropp. Men det är min hjärna och den byter jag inte ut. Aldrig någonsin.

/Hannah