Åh, har ni också gjort det? Sett den där personen en gång eller två. Kanske till och med pratat med personen en liten stund. Sedan drömmer man om personen dag ut och dag in och målar upp en fantastisk fantasibild om hur man skulle ha det tillsammans. Innan man ska somna kan man nästan känna närheten till någon annans bara hud. När man sitter och fikar hos mormor har man svårt att dölja det där sneda leendet eftersom man vet att den där personen hade kommit så bra överens med mormor. Och farmor. Och hade varit så vacker i badkläder. Och hade alltid velat spela och sjunga duetter. Och för första gången skulle man känna att det är helt rätt, den obeskrivliga känslan som Erica har berättat om. Och man kan till och med se personen bära runt på ens gemensamma barn, med en napp i munnen. När man tänker alla dessa tankar blir man helt lycklig i själen, men samtidigt vet man att personen ifråga antagligen har glömt bort vem man är. Och man vet att drömmen alltid överträffar det verkliga livet. Men framför allt tänker man att hjärtat borde vara lika intelligent som hjärnan. Eller var det tvärtom?
/Hannah (I dream my life away)
Man måste våga för att vinna honey :)
SvaraRaderaJo, jag vet. Jag försöker bättra mig där!
SvaraRadera