Jag blir så trött. På mig själv. På samhället. På idealen. På hur de får mig att känna mig. Jag är trött på viktpendlande och ett destruktivt matbeteende. Jag är trött på den återkommande och falska tanken att smalhet är lika med lycka (men jag kan inte sluta tänka på det). Jag är innerligt trött på att se bilder av mig själv som får mig att vilja göra något drastiskt, vad nu det skulle vara. Men mest av allt är jag trött på att inte kunna känna mig nöjd med mig själv. Att jämföra mig med andra och vara den "tjocka". Den "fula". Jag orkar inte mer.
Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra. Jag behöver ork och kraft och styrka. En plan. Ett liv med rutiner och mestadels bra val. Några snedsteg ibland, kanske. Men bara ibland. Jag behöver en diet. Ett träningsschema. Och med diet menar jag inte något konstigt eller extremt. Bara något lite mer detaljerat än "men vafan ditt tjocko, ät lite bättre mat och lite mindre portioner så går det nog bra ska du se!" Något att följa. För att komma in i rutiner. För att få ett mer normalt matbeteende. Jag kanske behöver en coach?
Jag vet inte. Jag vill bara göra något innan jag går under av fetma eller depression. Det värsta av allt är att det alltid kommer tillbaka till det här. De bra perioderna är alltid kortare än de dåliga. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra eller vem jag ska vända mig till.
/Hannah (patetisk)
Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra. Jag behöver ork och kraft och styrka. En plan. Ett liv med rutiner och mestadels bra val. Några snedsteg ibland, kanske. Men bara ibland. Jag behöver en diet. Ett träningsschema. Och med diet menar jag inte något konstigt eller extremt. Bara något lite mer detaljerat än "men vafan ditt tjocko, ät lite bättre mat och lite mindre portioner så går det nog bra ska du se!" Något att följa. För att komma in i rutiner. För att få ett mer normalt matbeteende. Jag kanske behöver en coach?
Jag vet inte. Jag vill bara göra något innan jag går under av fetma eller depression. Det värsta av allt är att det alltid kommer tillbaka till det här. De bra perioderna är alltid kortare än de dåliga. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra eller vem jag ska vända mig till.
/Hannah (patetisk)
Jag vet hur det känns :(
SvaraRaderaDå när jag gick ner för några år sedan gjorde jag faktiskt inget drastiskt över huvud taget. Jag drog bara ner på det onyttiga = lite godis på helgen kanske, men bara lite eller popcorn. Sedan åt jag något var 3-4 timme även om det bara var en banan eller ett äpple.
Det som funkade bra för mig med det var nog att jag åt ganska lätt lunch och sedan kunde jag äta i stort sett vad jag ville till middag (inom rimliga gränser förstås), men det var inga problem med pasta eller potatis eller sådant som jag älskar :)
Behöver göra det igen, ska bara orka laga mat också.. suck..
Men sedan är det nog lite också att man får försöka gilla sig som man är också. Viktnedgång ska nog inte vara ett måste utan ett plus. För att tänker man för mycket på det blir man stressad och stresshormon gör det svårare att gå ner i vikt.
Ja, mitt problem är nog storleken på portionerna och att jag aldrig känner mig mätt. Och att jag har blivit dålig på att laga "riktig" mat. Det blir ofta typ pasta och broccoli och lite ost och örtsalt. I för stor mängd, såklart. Tyvärr har jag en liten kyl och bara ett pyttelitet frysfack, så det känns svårt att göra matlådor, vilket hade underlättat en del.
SvaraRaderaOch sedan är det nog det där med rutiner. Om jag sover för länge blir det ju konstigt med maten. Till exempel om det blir frukost vid nio en dag och sedan tolv en annan. Jag antar att det hänger ihop lite.
Jag antar att jag bara måste få in rutinerna och ett mer normalt matbeteende. Då kanske viktnedgången kommer som ett plus. Hoppas det. :( Jag orkar inte känna mig främmande i min egen kropp längre.