Igår kändes allt så hopplöst. De hopplösa dagarna kommer oftare och oftare och det är verkligen ingen hit. Om jag hade haft råd hade jag gått till en psykolog, men det har jag ju inte. Hopplöst.
"Hopplös" är för övrigt ett riktigt hemskt ord. Jag hoppas att jag aldrig har kallat någon hopplös. Du är hopplös/det finns inget hopp för dig. Du kan lika gärna gå och gömma dig. Försvinna. Vilket hemskt ord.
Allt kändes som sagt hopplöst. Ekonomin (idag har jag fått CSN och jag har så många grejer jag måste köpa, men jag vill inte köpa dem för då blir jag pank direkt igen. vem behöver mat? vem behöver bh:ar? vem behöver klippa sig?). Skolan (jag känner mig dålig. men mest känner jag mig dum och det är den värsta känslan i hela världen). Tröttheten (jag blir aldrig av med den). Livet (hur gör man för att vara lycklig? ska man bara bestämma sig för det? är det så man gör?). Jamenallt.
Igår kom jag fram till att jag borde söka sommarjobb i EnDsville. För att det finns en ganska stor chans att jag får jobb på mitt gamla jobb och jag varken hinner eller orkar söka 50 icke-existerande jobb. Men jag skulle bli galen redan efter en vecka där. Jag har inga vänner där. Jag har mina syskon, men jag behöver umgås med någon annan också för att klara en hel sommar.
Så pratade jag med Maria mitt i all hopplöshet. Bästa Maria som jag har saknat så mycket. Hon har varit i Kina en massa år och jag har fått vara tacksam om jag har kunnat träffa henne en gång per år. Som av en slump var hon också sugen på att jobba i Ed igen. Och plötsligt kändes inte allt lika jobbigt längre. Tänk hur kul vi skulle ha det! Som sommaren 2008 (minus den galna knarkaren som förstörde mammas hus, förstås). Vi skulle gå runt sjön, titta på film, äta jordgubbar, hoppa på studsmattan och bara ha det fint, vi två. Som den gamla goda tiden. Nu måste vi bara se till att få jobb på våra gamla jobb igen.
Mina vänner håller mig ovanför ytan så att jag kan andas. Jag blir så lycklig när de frågar om jag vill komma och fika eller ha en filmkväll. Då inser jag ibland att jag kanske sällan frågar dem tillbaka. Mest för att jag antar att de har bättre saker för sig. Vem vill umgås med mig? Jag är ju jättetråkig. Det värsta är att jag är så paranoid och får för mig att de bara umgås med mig för att vara snälla. För att de är bra människor. "Nu får vi turas om att ta hand om Hannah. Jag tar helgen, vem tar veckan?" Det är såklart löjligt (fast är det det? ropar mitt inre) och jag borde gaska upp mig. Försöka leva lite istället för att grubbla.
Nu ska jag sluta. Skriva, inte leva. Detta blev ett tråkigt inlägg, men så blir det ibland när man skriver om allt man känner och tänker. Förlåt.
/Hannah
"Hopplös" är för övrigt ett riktigt hemskt ord. Jag hoppas att jag aldrig har kallat någon hopplös. Du är hopplös/det finns inget hopp för dig. Du kan lika gärna gå och gömma dig. Försvinna. Vilket hemskt ord.
Allt kändes som sagt hopplöst. Ekonomin (idag har jag fått CSN och jag har så många grejer jag måste köpa, men jag vill inte köpa dem för då blir jag pank direkt igen. vem behöver mat? vem behöver bh:ar? vem behöver klippa sig?). Skolan (jag känner mig dålig. men mest känner jag mig dum och det är den värsta känslan i hela världen). Tröttheten (jag blir aldrig av med den). Livet (hur gör man för att vara lycklig? ska man bara bestämma sig för det? är det så man gör?). Jamenallt.
Igår kom jag fram till att jag borde söka sommarjobb i EnDsville. För att det finns en ganska stor chans att jag får jobb på mitt gamla jobb och jag varken hinner eller orkar söka 50 icke-existerande jobb. Men jag skulle bli galen redan efter en vecka där. Jag har inga vänner där. Jag har mina syskon, men jag behöver umgås med någon annan också för att klara en hel sommar.
Så pratade jag med Maria mitt i all hopplöshet. Bästa Maria som jag har saknat så mycket. Hon har varit i Kina en massa år och jag har fått vara tacksam om jag har kunnat träffa henne en gång per år. Som av en slump var hon också sugen på att jobba i Ed igen. Och plötsligt kändes inte allt lika jobbigt längre. Tänk hur kul vi skulle ha det! Som sommaren 2008 (minus den galna knarkaren som förstörde mammas hus, förstås). Vi skulle gå runt sjön, titta på film, äta jordgubbar, hoppa på studsmattan och bara ha det fint, vi två. Som den gamla goda tiden. Nu måste vi bara se till att få jobb på våra gamla jobb igen.
Mina vänner håller mig ovanför ytan så att jag kan andas. Jag blir så lycklig när de frågar om jag vill komma och fika eller ha en filmkväll. Då inser jag ibland att jag kanske sällan frågar dem tillbaka. Mest för att jag antar att de har bättre saker för sig. Vem vill umgås med mig? Jag är ju jättetråkig. Det värsta är att jag är så paranoid och får för mig att de bara umgås med mig för att vara snälla. För att de är bra människor. "Nu får vi turas om att ta hand om Hannah. Jag tar helgen, vem tar veckan?" Det är såklart löjligt (fast är det det? ropar mitt inre) och jag borde gaska upp mig. Försöka leva lite istället för att grubbla.
Nu ska jag sluta. Skriva, inte leva. Detta blev ett tråkigt inlägg, men så blir det ibland när man skriver om allt man känner och tänker. Förlåt.
/Hannah
Jag är 100% säker på att de INTE umgås med dig för att vara snälla. End of story. Because I said so.
SvaraRaderaOch från en som varit med i svängen ett tag.. det finns psykolog/kurator på alla Vårdcentraler som man kan be att få gå till och det kostar bara 50 kr per gång - plus att det går på högkostnadskortet. Så det är en möjlighet (lite billigare än privata psykologer som lätt tar 400kr per timme).
Om du någonsin vill prata med någon som vet precis hur det är att vara trött jämt, eller bara vill ha någon att prata med så vet du var stora syster finns *kram*
Vi får väl hoppas att det är så. Det är mest bara jag som är löjlig.
SvaraRaderaJag kanske borde kolla upp det där med kurator.
Jag måste boka tid för att kolla om jag har några brister. Det funkar inte att vara trött jämt, vilket du säkerligen vet.
Kurator kan definitivt vara värt det. Har man tur får man en riktigt bra en. Hon jag hade här i Ed var faktiskt väldigt bra.
SvaraRaderaTröttheten behöver definitivt kollas upp. När du pratar med läkare glöm inte att nämna att det ligger i släkten, då kan det vara lättare att få dem att vilja ta blodproverna också. Kan ju vara värt att nämna att vi alla fick det runt din ålder också.
Ja, jag ska säga det. Jag försökte boka tid via minavårdkontakter.se men då tyckte de att jag skulle ringa in istället. Förra gången jag ringde var hon som svarade jätteotrevlig och fattade inte varför jag ville kolla mitt b12-värde. Suck.
SvaraRadera