Några minuters finhet

Vet ni. Hela hjärtat känns nertyngt efter den här ovanligt hemska helgen. Därför känns det som om både jag och kanske också ni behöver peppas lite. Jag tänkte visa några exempel på att världen inte enbart är vidrig, vilket det har känts som ett par dagar nu. Jag tycker i alla fall att de här sakerna är fina på olika sätt.

Kärlek/Favoritfilm.

Musik/Kärlek/Duetter/Glee.

Familjen (här: lillebror Fredrik).

Vänner (här: jag, Ute och Ashley).

Den efterlängtade kyssen!

/Hannah

Så hemskt

Jag känner mig så ledsen och uppgiven efter det som har hänt i Norge. Det känns helt overkligt. Och plötsligt känns världen ännu mörkare och hemskare. Fan.

/Hannah

I got in!

Sade jag förresten att jag kom in på Lärarhögskolan i Malmö? Det gjorde jag! Inte för att jag trodde något annat, men man vet ju aldrig. Det bästa av allt är att min partner in crime kommer att läsa samma program, yay! Tre terminer kvar, sedan är jag gymnasielärare i engelska och franska. Häftigt!

Igår ringde en man från Malmö Högskola och gratulerade mig till platsen. Det var ju snällt, även om han inte lät så inspirerad.

(och om ni undrar varför jag spammar inlägg så är det mycket för att jag har dåligt samvete för att jag inte bloggade igår. och snart börjar jag jobba och då blir det verkligen inget bloggande)

/Hannah

En dag provade jag min webcam

De snyggaste bilderna var de där jag syntes minst (heh!). Svartvita comic-liknande alltså.

Mutti!

Man kan spela in videos också. Men herrejisses, vilket hemskt ljud! Jag spelade in när jag sjöng och spelade piano och det lät som om jag sjöng i en bubbla och pianot lät stundvis som en orgel, stundvis som en xylofon. Mycket märkligt. Jag som hoppades att jag äntligen skulle kunna spela in videos med ok kvalité. Ibland känns det som om det inte är meningen att folk ska höra mig sjunga.

/Hannah

Restaurangen närmast jobbet

Tur för mig att det är Mackerian, en salladsbar, som ligger närmast jobbet. Ingen pizzeria, ingen MAX-restaurang. Då hade jag antagligen gått upp i vikt istället för ner som är målet. Istället blir det alltså jättegoda och nyttiga sallader när jag inte orkar ta med en matlåda.

Mumma!

Man bestämmer själv vilka ingredienser man vill ha och man får välja så många man vill. Precis min typ av restaurang! 55 spänn för en så kallad "liten" sallad (nej, den är verkligen inte liten).

Varför det här inlägget? Mest för att jag inte hade något bättre att skriva om. Så kan det vara.

Jobb om två timmar.

/Hannah

Jobbångest

Aaah! Jag har redan lite ångest inför jobbet imorgon såhär efter två dagars ledighet. Man tänker att man ska hinna göra en massa bra saker när man är ledig, men man tar det mest lugnt och får jobbångest för tidigt. Det är inte det att jag ogillar mitt sommarjobb, jag tycker om det väldigt mycket, men det är fint att vara ledig och mindre fint att jobba sex dagar i rad och sluta klockan tio nästan alla dagar. Och så verkar det som om delar av örebrofamiljen kanske kommer till helgen. När jag jobbar som mest. Åh, typiskt!

Men jag tänker positivt. Jobbet är alltid värst precis innan man börjar; när man väl jobbar går det finfint. Dessutom tjänar jag pengar och efter de här sex dagarna har jag gjort min värsta jobbperiod i sommar. Det blir bra. Det ordnar sig. Jag behöver de där pengarna.

Stackars Maria jobbar ungefär hela tiden. Hon har tagit på sig en massa extrapass på kvällarna, så hon börjar ofta halv åtta på morgonen och slutar halv tio på kvällen med få timmars rast. Isch!

Annars drömmer jag mig bort som vanligt. Jag ska försöka lära mig att leva i nuet lite mer. Det är så lätt att fastna någon annanstans. Eller vad säger ni?

/Hannah

Vackra ting

Jag råkade göra misstaget att klicka in mig på Urban Outfitters. Så himla fina grejer! Det kanske är bra att jag inte har några pengar för tillfället. Och att jag kommer vara ganska pank ända till slutet av augusti. (här kan ni föreställa er en drömmande suck)

/Hannah

Den där drömpersonen

Åh, har ni också gjort det? Sett den där personen en gång eller två. Kanske till och med pratat med personen en liten stund. Sedan drömmer man om personen dag ut och dag in och målar upp en fantastisk fantasibild om hur man skulle ha det tillsammans. Innan man ska somna kan man nästan känna närheten till någon annans bara hud. När man sitter och fikar hos mormor har man svårt att dölja det där sneda leendet eftersom man vet att den där personen hade kommit så bra överens med mormor. Och farmor. Och hade varit så vacker i badkläder. Och hade alltid velat spela och sjunga duetter. Och för första gången skulle man känna att det är helt rätt, den obeskrivliga känslan som Erica har berättat om. Och man kan till och med se personen bära runt på ens gemensamma barn, med en napp i munnen. När man tänker alla dessa tankar blir man helt lycklig i själen, men samtidigt vet man att personen ifråga antagligen har glömt bort vem man är. Och man vet att drömmen alltid överträffar det verkliga livet. Men framför allt tänker man att hjärtat borde vara lika intelligent som hjärnan. Eller var det tvärtom?

/Hannah (I dream my life away)

Sugar

Men fy. För tillfället kan jag bara tänka på sötsaker. Antagligen för att jag är ovanligt trött (och då är jag ändå trött varje dag). Kan det inte bli helg snart? (vänta nu, började veckan idag? typiskt!)

Med andra ord har jag inte så mycket att blogga om. Det var en ganska seg dag på jobbet, vilket gjorde mig ännu tröttare.

Nu ska jag nog ta en macka och göra en bärsmoothie. Det får jag i alla fall äta. (för övrigt dör jag nästan när jag sitter vid pianot och spelar, för där står en enorm godisskål fylld med godis. visserligen gelatingodis som jag aldrig skulle äta, men ändå!)

Fascinating life indeed!

/Hannah

Oops?

Och plötsligt var det söndag, nästan måndag. Hur gick det till? Jag har jobbat. Det är väl så sådant här sker? Plötsligt har man inte skrivit i bloggen på flera dagar. Och jag är en sådan där tråkig människa (intet nytt!).

Mestadels jobbar jag. Nästan varje dag skulle jag vilja skriva något om det som har hänt på jobbet, men lika ofta inser jag att det är en oerhört dum idé att skriva om saker som rör jobbet. Det är något jag aktar mig för. Ibland tänker jag att jag kanske kan skriva någon kort anekdot i alla fall om mina kollegor. Men nej. Jag aktar mig. Internet är icke nådigt. På grund av att jag inte gör så mycket mer än att jobba (eh, jag fikar hos mormor eller farmor ibland?!) har jag inte mycket bloggstoff. Så är det. Hur som helst gillar jag jobbet och de jag jobbar med och för. Det är det enda ni behöver veta och det enda jag borde säga. Punkt.

Men nu lovar jag att jag ska skärpa till mig lite till veckan. Jag tänkte kanske ta kort på vår ganska mysiga gillestuga som för tillfället är min och Marias gemensamma bostad. Sedan funderade jag på att knäppa några kort (som Lotta skulle säga!) på utsikten när man går runt sjön som jag gör i stort sett varje dag. Vad sägs om det? Bättre än inget, eller hur?

Himla tråkigt blogginlägg, jag vet. Men nu vet ni att jag lever (jag jobbar alltså lever jag?!). Och att bloggen inte är död. Bara lite krasslig (heh!).

Vi hörs imorgon. Eller om en vecka. Jamentyp.

/Hannah