Och det var som om all världens tyngd lyftes från mina axlar

Jamen, visst är jag poetisk? Heh.

Hur som. Typ tre minuter i sex (klockan sex var deadline) skickade jag in uppsatshelvetet. I did it! Dagens version var mycket bättre än gårdagens, om än med en del brister (vilket jag kommer få höra på opponeringen. kul! not). Som tur är kommer inte examinatorn se den här versionen, utan endast den slutgiltiga (tur för mig!). Jag kommer antagligen jobba en del på uppsatsen den här veckan. Tråkigt, men man måste ju ge allt.

Det kändes som om naturen var mitt alter ego när jag stressade som mest. Plötsligt åskade och haglade det. Världens storm, liksom. Och precis efter att jag hade skickat in uppsatsen sprack himlen upp och nu är det sol. Och precis så känns det. Till slut.

Igår var jag närmast förtvivlad, vilket säkerligen märktes i förra inlägget. Jag visste varken ut eller in. Idag gick det bättre att fokusera. Jag var tvungen, helt enkelt.

Jag har märkt att saker alltid löser sig. På något vis. Till exempel fixade sig den där sidantalgrejen. Jag kom på att marginalerna skulle vara större enligt instruktionerna och när det var fixat hade jag plötsligt mer än 36 sidor. Purrfect!

Nu önskar jag att jag hade haft typ en femtiolapp (alternativt 50 000) så att jag hade kunnat gå till Willys och buy myself a treat. Och jag pantade burkarna igår. Man kan inte få allt här i världen.

/Hannah