Känslor

Och igår kände jag mig helt tom och nästan gråtfärdig efter den (antagligen) sista lektionen med "mina" elever, som ju inte alls är "mina" utan "hennes". Som jag fick ha en stund. Som jag tycker om så mycket. Som visade mig hur kul det kan vara att vara lärare. Som nog inte gillade mig hälften så mycket som jag gillade dem.

Och imorgon ska jag vara vikarie för ännu en engelskagrupp. De går i ettan och jag kommer kanske lära mig ett eller två namn på våra 75 minuter tillsammans. Och det är sådant här som gör att jag känner att jag måste ta min lärarexamen snart. Jag vill ha "mina" klasser och grupper. Inte någon annans. Jag vill lära känna dem, se till att de lär sig något och utvecklas.

Och igår kände jag för första gången i mitt liv att jag förstod den där läraren på gymnasiet som sade till oss att det var så onödigt med betyg. Jag som alltid har varit så fäst vid betyg. Eller man kanske ska ha betyg, men ge ett betyg på hur eleverna har utvecklats. För alla lär sig något när jag är deras lärare. Så är det faktiskt. Jag hatar att ge tillbaka rättade uppsatser och prov. Plötsligt blir hierarkin så tydlig; vi är inte vänner, vi är inte kollegor, vi är snarare fiender. Jag står över dig. Du får ta det du får, vad du än tycker om saken. Och i många fall raseras allt det där man hade byggt upp. Den vackra byggnaden är numera ruiner som vittnar om att något annat fanns där. Något storslaget som få minns. Något vackert.

/H