Ibland, till exempel idag, känner jag att jag vill ha det lite mer som i filmens värld. Allt är så stort och viktigt, passionerat och livsavgörande. Om hen går på det där satans planet är en gemensam framtid för alltid borta. Sorgen är total, lyckan är total och kärleken är evig (...and they lived happily ever after). Dramatik, tragik och romantik. Ja, till och med komik.
En gång i världen hade jag ett förhållande (kan jag ens kalla det det?) som jag i efterhand alltid tänker på som mitt filmförhållande. Det var verkligen som en film. En passionerad romantisk komedi som först slutade tragiskt, men sedan utvecklades till en vänskap och ett ganska ok slut. Det var kanske för bra för att vara sant. Eller så var det helt enkelt så att det hela var något påhittat, något overkligt som bara fanns i fantasin. När jag tänker efter har jag kanske haft två filmförhållanden. Eller tre? Alla slutade inte lika bra.
Det är inte på riktigt, det är inte på riktigt, upprepar jag för mig själv. Man kan inte leva sådär. Som i filmerna. Inte varje dag. Det kan man väl inte? Eller är det bara jag som inte kan?
Fast när jag tänker efter så är mitt liv alltid som en film. Jag spelar alltid huvudrollen. Det är bara det att den ibland är en himla långtråkig film som ingen skulle uppskatta. Men det är fortfarande min film. Bara min.
/H
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar