Jag tror inte att jag har skrivit om det här tidigare. Just därför är det kanske dags.
När jag var liten ville jag ha brevkompisar. Det verkade så roligt. Och det var det också. Jag skickade in min lilla annons till text-tv och fick snart en massa svar och roliga brevvänner.
Jag kommer särskilt ihåg en. Han hette John, om jag inte minns fel. Jag gillade honom jättemycket. Av någon anledning, jag har glömt vilken, ville han att jag skulle skicka alla brev till hans pappa. Jag skulle alltså skriva pappans namn på kuverten. Jag tror att han skrev att han egentligen bodde hos sin mamma, men att han ville ha breven till sin pappa. Det hela var kanske lite märkligt, men jag var ung och dum och godtrogen och förutsatte att alla människor talade sanning.
Vi skrev till varandra flera gånger. Jag gillade honom som sagt. Det var ju en trevlig pojke i min egen ålder, varför skulle jag inte gilla honom?
En dag ville mamma prata med mig i köket. Hon höll i Johns brev. Jag förstod inte ens hur hon hade fått tag i dem. Jag blev arg på henne eftersom hon hade läst mina brev. Mina. Hon berättade att hon ville att jag skulle sluta skriva till John. Att hon misstänkte att det var en vuxen man som skrev breven. Jag förstod inte hur hon ens hade kommit på tanken (bear in mind att jag var kanske 10 eller något). Hon sade något i stil med "Hannah, han ställer väldigt många frågor om pojkvänner och om du har kysst någon pojke och sånt och en kille i din ålder skulle inte göra det. Inte på det här sättet och i den utsträckningen."
Jag blev först riktigt förbannad. John var visst på riktigt! Vi hade ju skrivit till varandra ganska länge. När mamma förbjöd mig att skriva till honom sade jag att han skulle bli jätteledsen om jag inte ens sade hejdå.
Ganska snart började mammas ord sjunka in. Tänk om det var en gammal gubbe som hade skrivit till mig hela tiden? Jag kände mig äcklad och rädd. Plötsligt kom jag på att han hade min hemadress och detta gjorde mig så rädd att jag nog aldrig riktigt kom över det. Jag kommer ihåg att jag ville flytta. Jag var så rädd att en äcklig gammal gubbe skulle komma och göra hemska saker.
Jag tror inte att jag var rädd för "äckliga gubbar", våldtäkter eller att gå ute själv i mörkret innan detta hände. Det var som om allt det där kom närmare i och med den potentiella pedofilen John. Världen var inte så underbar och ofarlig som jag trodde. Inte ens i lilla Ed. Med sina 5000 invånare. Till och med där ogillar jag nu att gå själv i mörker.
/Hannah
När jag var liten ville jag ha brevkompisar. Det verkade så roligt. Och det var det också. Jag skickade in min lilla annons till text-tv och fick snart en massa svar och roliga brevvänner.
Jag kommer särskilt ihåg en. Han hette John, om jag inte minns fel. Jag gillade honom jättemycket. Av någon anledning, jag har glömt vilken, ville han att jag skulle skicka alla brev till hans pappa. Jag skulle alltså skriva pappans namn på kuverten. Jag tror att han skrev att han egentligen bodde hos sin mamma, men att han ville ha breven till sin pappa. Det hela var kanske lite märkligt, men jag var ung och dum och godtrogen och förutsatte att alla människor talade sanning.
Vi skrev till varandra flera gånger. Jag gillade honom som sagt. Det var ju en trevlig pojke i min egen ålder, varför skulle jag inte gilla honom?
En dag ville mamma prata med mig i köket. Hon höll i Johns brev. Jag förstod inte ens hur hon hade fått tag i dem. Jag blev arg på henne eftersom hon hade läst mina brev. Mina. Hon berättade att hon ville att jag skulle sluta skriva till John. Att hon misstänkte att det var en vuxen man som skrev breven. Jag förstod inte hur hon ens hade kommit på tanken (bear in mind att jag var kanske 10 eller något). Hon sade något i stil med "Hannah, han ställer väldigt många frågor om pojkvänner och om du har kysst någon pojke och sånt och en kille i din ålder skulle inte göra det. Inte på det här sättet och i den utsträckningen."
Jag blev först riktigt förbannad. John var visst på riktigt! Vi hade ju skrivit till varandra ganska länge. När mamma förbjöd mig att skriva till honom sade jag att han skulle bli jätteledsen om jag inte ens sade hejdå.
Ganska snart började mammas ord sjunka in. Tänk om det var en gammal gubbe som hade skrivit till mig hela tiden? Jag kände mig äcklad och rädd. Plötsligt kom jag på att han hade min hemadress och detta gjorde mig så rädd att jag nog aldrig riktigt kom över det. Jag kommer ihåg att jag ville flytta. Jag var så rädd att en äcklig gammal gubbe skulle komma och göra hemska saker.
Jag tror inte att jag var rädd för "äckliga gubbar", våldtäkter eller att gå ute själv i mörkret innan detta hände. Det var som om allt det där kom närmare i och med den potentiella pedofilen John. Världen var inte så underbar och ofarlig som jag trodde. Inte ens i lilla Ed. Med sina 5000 invånare. Till och med där ogillar jag nu att gå själv i mörker.
/Hannah
Jag har aldrig brevväxlat med gamla gubbar, men jag tycker ändå inte om att vara ute i mörkret. Har alltid varit mörkrädd och kommer nog alltid att vara det - kan inbilla mig det mesta om jag är ute och det är mörkt. Det är då jag skulle kunna få för mig att tro på spöken och lite allting :P
SvaraRaderaUsch ja, själv får jag tacka min lyckliga stjärna att jag alltid varit dålig på att hålla kontakten med folk via brev. Två av mina kompisar råkade ut för en liknande grej som du, fast den mannen skrev riktigt sjuka saker som jag inte ens vill nämna. Nu används internet istället vilket tyvärr gett snuskgubbarna större möjligheter till kontakt med barn.
SvaraRaderaVisst är det tråkigt att vara rädd, men samtidigt är det ju naivt att känna falsk trygghet. Jag är väldigt sällan ute utan min sambo nuförtiden så jag lider inte så mycket av rädslan längre, men tidigare har jag alltid gått hem med nycklarna i min nyckelknippa stickandes ut mellan mina fingrar med näven knuten. Jag ville vara beredd ifall något hände.
Vill också tillägga att det är skönt när man som vuxen inser att föräldrarna inte kollade i ens grejer för att snoka utan för att skydda en eftersom de med sin livserfarenhet faktiskt vet mer om världen än vad deras barn gör.
Emmie: Nej, det är lätt att vara rädd för mörkret ändå. Man ser ju inte vad som gömmer sig i buskarna. Och jag kan precis som du inbilla mig en massa saker. Då är det inte så bra att ha livlig fantasi som både du och jag har!
SvaraRaderatildaf: Ja, det är otäckt med internet. Särskilt eftersom jag har flera småsyskon som självklart är aktiva på nätet. Oroar mig för dem. Jag brukar inte heller vara ute så mycket ensam. Och ja, det är trevligt att veta att mamma bara ville värna om mig! :)