...och idag börjar mitt nya liv!

Ehe. Det har jag väl aldrig sagt förut? (500 times and counting!) Den här veckan får jag helt enkelt börja röra lite mer på fläsket, minska lite (mycket!) på onyttigheterna och äta som en normal människa istället för att äta som en elefant. Jag ska försöka käka onyttigheter endast på lördagar, eller i alla fall bara på helgen. Sedan blir det som det blir. Jag tänker liksom inte sitta och ta ett glas vatten om man är på ett café med en vän. Det är inte att leva. Jag tänker inte skippa efterrätten om jag är på söndagsmiddag. You get my drift.

Visst hade jag gått ner i vikt snabbare med (vegetarisk) LCHF, men jag har redan konstaterat att det inte är något för mig. För mycket fett och för lite frukt och grönsaker (och kolhydrater överhuvudtaget!). Jag skulle bli deprimerad efter en vecka. Det funkar jättebra för David, men inte för mig. Jag vet precis hur jag ska göra för att bli mer hälsosam. Jag måste bara vara tillräckligt motiverad. Med tanke på hur mycket jag väger nu och hur svårt det är att hitta passande kläder så känner jag att jag är ganska motiverad. Jag börjar bli rädd att min vikt är ett riktigt hälsoproblem. Tänk om jag får diabetes eller dör tidigt för att jag är så tjock?! Det värsta (bästa?) är att folk inte fattar hur tjock jag är. Folk har ingen aning om hur mycket jag väger. De hade nog ramlat av stolen om de visste (jag är medveten om att detta låter lite anorektiskt, "jag är jättetjock, men ingen fattar det!", men de som har sett mig är nog mer än övertygade att så inte är fallet. tyvärr skäms jag för mycket för att säga hur mycket jag väger, men det är över 75 kg i alla fall, så att ni fattar att jag inte sitter här med 10 kilos undervikt eller något!).

Varje gång jag skriver sådant här försöker jag bedöma om det skadar (andra) mer än det hjälper. Det blir så viktfixerat. Som om man måste vara supersmal för att vara lycklig. Det behöver man inte och det är inte heller mitt mål. Jag vill bara vara "normalviktig" (vad nu det är, men jag tycker att BMI funkar bra för mig. jag är dock medveten om att det inte funkar lika bra för alla) och kunna hitta kläder som passar på H&M. Jag vill må bra med mig själv. Just nu känns det som om jag har fastnat i någon annans kropp. Vems kropp är det jag har fått? Jag vill inte gå runt och vara rädd för att mitt midjemått är farligt, vilket det faktiskt är just nu. Om det är något jag vill slippa så är det den här ångesten. Jag vet att jag kan klara det om jag verkligen bestämmer mig. Sockret och lättjan är mina två största fiender som jag har tänkt kämpa mot. Det är jag mot dem. Jag hoppas innerligt att jag vinner, för det går inte att leva såhär.

Ok, detta blev ju ett tråkigt inlägg. Sorry. Jag hoppas att ni inte läste inlägget om ni tycker att det bara är ordblaj. Jag hoppas att de som faktiskt orkade läsa vill önska mig lycka till. Jag behöver det nämligen.

Tack för mig.

/H