Om ett hus

Vi träffades när jag var två. Jag kommer såklart inte ihåg det men jag inbillar mig att vi blev blixtförälskade i varandra. Du var kanske inte så vacker på utsidan då, detta var trots allt innan du gjordes om. Du var grå (senare målades du grön). Du hade äppelträd, vinbärsbuskar, rabarber och krusbär. Senare även plommonträd. Och mitt klätterträd. Mitt fina klätterträd. Den fina lönnen som blev sjuk och fick tas bort. Vi tyckte båda att det var sorgligt och kändes vemodigt, trots att det då var många år sedan jag hade klättrat i trädet. Jag kommer fortfarande ihåg vilken gren och vilket grepp som var det bästa för att komma upp i det. Det glömmer jag kanske aldrig, för jag gjorde det så många gånger. Vi hade till och med en koja i det där trädet.

Jag bodde i dig när jag började förskolan och skolan. Min bästa kompis mamma tyckte att jag var så duktig för jag gick tidigt till skolan själv. Jag tittade så noga åt båda hållen innan jag gick över vägen vid de två övergångsställena. Efter skolan gick jag hem samma väg, tittade åt båda hållen och skyndade mig hem till dig. Min trygghet. Mitt hem.

 Fina, fina du.

Jag har upplevt så mycket i dig. Så många fina minnen. Så många jobbiga stunder. Nästan hela min barndom kretsar kring dig. Ett av mina finaste minnen, den där luciamorgonen. Ett av mina jobbigaste minnen, det där telefonsamtalet som jag tror att jag svarade på. Mamma fick luren. Morfar var död. Jag fick inte veta direkt. Jag kommer bara ihåg att mamma betedde sig märkligt och att jag kände att något var fel. Jag kan aldrig glömma det. 

Jag glömmer aldrig när jag krockade med mamma som precis vände sig om med kokande soppa i händerna. Kokande soppa över hela mig. Jag tror att jag sprang runt och skrek som en galning. Jag kommer ihåg att jag låg i mamma och pappas dubbelsäng, naken och med isbitar över hela kroppen. Men jag klarade mig. 

Jag tog hem min första pojkvän till dig. Jag lärde mig att spela piano i dig (förlåt om det lät hemskt där i början, men övning ger färdighet!). Jag har sjungit och spelat tusentals sånger för dig. Och till och med skrivit ett par i dig. Jag och fyra kompisar gjorde om gillestugan till replokal. Vi skulle bli nya Spice Girls. Det gick sådär med det men det var kul så länge det varade. 

Du och din trädgård har givit oss så mycket. Äppelmos, rabarberpaj och svartvinbärssaft. Hopp på studsmattan. Skratt i gräset. Fina kalas med fina familjen. Vi firade mina födelsedagar och min student hos dig. Var annars? Och julen. Julen är alltid bäst i dig. Du klär så bra i julpynt och julgran! Du är så himla hemtrevlig och fin! Hemma hos dig har jag fått en massa presenter och julklappar. Mormor och moster Mia gav mig en gitarr i julklapp. Den har jag fortfarande kvar och den är en av mina finaste ägodelar. Vi bakade julgodis, klädde granen och såg på Kalle Anka i dig. Ingen annanstans går upp emot dig. Ingen.

Jul hos dig. Och mitt älskade piano.

Tänk att en kan älska ett hus så mycket! Och att jag faktiskt gråter en skvätt när jag skriver detta. Men du är så fin och ingen är som du. Och till sommaren kanske en ny familj flyttar in. Och ni kanske får en massa nya minnen ihop. Men ingen kan ändra på de minnen som du och jag har tillsammans. Ingen. Aldrig. För jag glömmer dig aldrig, kära gröna huset på Ängsvägen. Aldrig. Det lovar jag.

/Hannah (ovanligt nostalgisk)