Ja, ni vet ju hur jag är. Jag har svårt att inte äta för mycket socker. När jag väl börjar blir jag närmast beroende och blir sugen på sött varje dag. Varje. Dag. Det är hemskt men sant. Jag vet inte vad det är som gör att det blir så. Man kan skylla på dålig karaktär, visst, det har jag säkert. Samtidigt undrar jag om de som aldrig känner att de blir beroende av socker någonsin får otroliga sug som jag antar kan liknas vid abstinens. Jag gissar att så inte är fallet eller att det händer ytterst sällan. Vad är egentligen skillnaden mellan de här två typerna av människor? Jag tror inte att det bara handlar om dålig karaktär, men jag har inget annat bättre svar. Jag önskar att jag vore en sådan där människa som kan äta en bulle en dag och så är det bra sedan. Så tänker man inte mer på sötsaker förrän nästa gång som kanske blir nästa vecka eller så. Jag önskar att jag vore så. Men mitt beteende är sjukligt och jag måste göra något åt det.
Lady Dahmer skriver idag om vårt samhälles utbredda ätstördhet och jag kan inte annat än att hålla med. Vi lever definitivt i en bantningskultur. Hellre lite för smal än lite för tjock, trots att det kanske är bättre att ha lite för mycket fett på kroppen än lite för lite (till exempel om man blir sjuk). De flesta jag känner är mer eller mindre ätstörda. De flesta jag känner har en komplicerad och osund relation till mat. De flesta jag känner tänker för mycket på vad de stoppar i sig och hur många kalorier det är. De flesta jag känner vill gå ner minst några kilon. Man kan alltid vara lite smalare. Man kan alltid vara lite snyggare. Jag vet, så tänker jag hela tiden.
Jag och Johanna började med vår inte-äta-raffinerat-socker-tävling i måndags igen. För jag kände att det hade gått överstyr. Årets två första veckor gick bra. Då åt jag smoothies istället för godis. Mycket bättre. Men sedan köper man lite sötsaker och så är det kört. Det går överstyr. Det går käpprätt åt helsike. Så nu äter vi inte sötsaker. Inga kakor, inget godis, ingen glass, inga bullar, inget sånt. Om man prompt vill ha en sockerdag så är det en dag i månaden som gäller. Den dagen riskerar att förstöra allt såklart. Och när man äter sött den dagen kommer det aldrig vara så gott som man tror att det är. Sötsaker är nämligen godast i fantasin när man inte får äta dem. Och de smakar sämst när man äter dem efter en tids uppehåll. Konstigt nog.
Man kan tycka vad man vill om vår tävling. Eller vårt samarbete som vi hellre kallar det. För det är ett samarbete. Om någon slutar förstör man också för den andra. Och det är delvis det som får oss att fortsätta. Det kanske inte är den bästa metoden. Men jag vet att den funkar för mig. I alla fall för ett tag. Och just nu vill jag bara bli av med sötsuget. Detoxa. Idag är det sjätte dagen utan socker och det går bra. Det är svårt ibland, men det går bra. Jag hoppas att det fortsätter så.
Det värsta med det här inlägget är att det känns som om jag bara bidrar till att påminna folk om samhällets och deras egen ätstördhet och bantningskultur. Det är inte meningen. Jag kände att jag behövde skriva av mig om mina problem och hoppas att ni förstår det.
Skulle ni säga att ni är ätstörda/har ett sjukt förhållande till mat? Jag tror att de flesta i vårt samhälle har det, men rätta mig om jag har fel.
/Hannah
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar