Kan det räcka nu?

Detta är ju sanslöst. Jag vet inte vad som är värst, att jag inte har tillgång till internet eller att jag har så svårt att klara av mitt dagliga liv utan internet. Nej, förresten. Värst är nog att skriva blogginlägg på andras datorer och så funkar det inte att få till layouten som jag vill. Ursäkta, men jag vill gärna att man ser texten uppdelad i paragrafer, inte en stor klump med text. Vem vill läsa det? Gah! Eller nej, nu kom jag på det. Värst av allt är att jag inte kan se säsongspremiären av True Blood. Precis så bra är den serien. Att man får panikångest när man inte får se den snarast möjligt.

Lade mig aptidigt igår. Var trött efter att ha umgåtts med typ 60 barn i åtta timmar. Hujedamig. Jag vet inte hur många örhängen, halsband och armband jag gjorde igår (ny karriär, kanske?). Och vad säger man när en stackars pojke berättar att hans mamma misshandlade honom när han var liten och att han fick flytta hemifrån när han var tre? Hujedamig.

Igår joggade jag. Jag, Hannah D, joggade! Unbe-fucking-lievable! Johanna är numera min joggingcoach. Vi ska (tydligen) jogga en gång i veckan. Min kondition är väl närmast icke-existerande, men jag joggade någon kilometer igår i alla fall.

Ska gå på dans idag och träna styrka med Erica imorgon. Måste. Komma. I. Form. Träning fem dagar i veckan. Så får det bli. Inget socker (jamennästan) under veckorna.

Nu ska jag hem och käka jordgubbar och körsbär. Sedan blir det som sagt dans. Eller dance som de kallar't. Jag tror att det är engelska (har ju aldrig pluggat det!).

Detta inlägg är sponsrat av Lunds universitet. Typ.

/Hannah